När en auktoritär regim närmar sig sin slutgiltiga kris sker upplösningen som regel i två steg. Före den verkliga kollapsen inträffar en mystisk bristning: plötsligt inser folk att spelet är över, de är inte längre rädda. Det är inte bara det att regimen förlorar sin legitimitet, utan dess maktutövning uppfattas som en impotent panikreaktion.

[…]

I ”Shahernas shah”, en klassisk berättelse om Khomeinirevolutionen, lokaliserade Ryszard Kapuscinski det exakta ögonblicket för denna bristning: det ägde rum vid ett övergångsställe i Teheran. En enskild demonstrant vägrade att ge vika när en polis skrek åt honom att flytta på sig, vilket fick till följd att den generade polisen bara drog sig undan. På ett par timmar hade hela Teheran hört talas om incidenten, och trots att kravallerna fortsatte i veckor visste alla på något sätt att spelet var över.